Arvikafestivalen helgen som gick

Jag som är musikintresserad och gärna går på konserter och klubbar har ju även varit på festivaler. Hultsfred som är Sveriges största och får mest mediabevakning har aldrig tilltalat mig. Trots att den ligger i småland och alltså inte är så långt att åka till, så har jag bara varit där en gång under årens lopp. Och det var ett endagarsbesök någon gång på mitten av nittiotalet då belgiska Front 242 var dragplåstret. Nä, då har Arvikafestivalen legat mig närmre åt hjärtat. Framför allt på grund av musikvalet de har. Visst har de ett antal stora ”mainstreamnamn”, men under alla åren har de haft en förkärlek av mer alternativa och framför allt elektroniska akter. Alltså helt i min smak.

För visst åker man på festival på grund av musiken. Men det är ju bara en del av paketet. Under de åren jag var på arvikafestivalen så var väl kanske minnena av själva festivalupplevelsen det man tar med sig så här i efterhand. Som när jag och Mattias Rydh åkte knallgul Saab 900 upp första året och jag somnade till efter ett tag och när jag vaknade kom vi närmre och närmre Göteborg enligt vägskyltarna. En lite nätt felkörning på ett antal mil som gjorde att vi kom fram ett antal timmar senare än planerat. Eller som när jag körde upp med min Golf och avgassystemet gick sönder halvvägs upp. Mitt i en svetsskarv och ingen mack som hade något att hjälpa oss med var det bara att knyta upp rörändarna med ståltråd, höja stereon till max (för att överrösta oväsendet) och köra vidare. Och det här är minnen innan vi ens kommit upp på festivalen. Campingen och det speciella livet är ju ett kapitel för sig när det gäller festivaler. Komma fram och hitta rätt plats att tälta på (så det inte rinner sjö in i tältet när det regnar t ex), gå runt på campingen (nåja åkern) och träffa folk, snacka, festa, dricka öl och bara ha det skönt helt enkelt. Även här har man ju massa minnen. Som när Michael tappade plånboken första kvällen. Stefan hittade den men innan Michael hade förstått detta hade det gått en bit av lördagen. Eller som när Stefan slog upp en skinnflank stor som halva handen när han råkade slå på Rydhs svetsglasögon. Eller som när Michael hittade mackor och räkost framåt morgonen – bara för att en stund senare se honom reagera när magen inte kom överens med sagda räkost! Eller som campingen såg ut sista kvällen när det hade regnat i ett par timmar. Snacka om dike. Och vårt tält hade inte stått på högsta punkten på campingen. Som tur var hade jag lyftmadrass och flöt ovanpå men Stefan och Michael var nog desto blötare.

Men någon gång där efter ett par år slutade vi att åka dit. Vet inte om det var banden som inte drog just detta år. Eller om det helt enkelt var så att man blev lite äldre, lite bekvämare och inte ville dra iväg alla milen för att sova i tält och dricka öl två dagar i sträck eller om det var nått annat.

Under helgen som gick var det så dags för årets upplaga. Bland årets band fanns det ju några favoriter: Covenant, Ladytron, Slagsmålsklubben, Ladytron, Colony 5, Hype och framför allt gamla hederliga Nitzer Ebb. Jag har kunnat läsa mig att The Knife gjorde bästa spelningen på festivalen. Såhär i efterhand hade det ju varit kul att varit däruppe och avslutat semestern. Men samtidigt är det ju en lång resa, tält är obekvämt osv. Börjar man bli gammal? Hemska tanke - nä man är nog inte äldre än man känner sig.