Har ju inte kommenterat Sveriges "fiasko" i Melodifestivalen eller
Eurovision Song Contest som det egentligen heter. Tycker det var ganska väntat. Ok att Charlotte Nilsson förlåt
Perelli har spelats på radion så öronen nästan blöder. Men personligen tyckte jag den tappade sin lilla charm redan någon gång veckan efter Svenska finalen. Men varför ska vi svenskar alltid pumpa upp vår lilla "
vi-i-sverige-är-bäst"-ballong så fort det vankas någon tävlingsfinal. Det var samma visa med
The Ark förra året. Inte heller den låten var unik och hade något jättespeciellt som
skilde den från andra. Visst, helt ok kanske - eller till och med bra enligt vissa, men inte skitbra/unik. Men så fort det drar ihop sig är Sverige favoriter. I alla fall i media. I alla fall i Svenska media. Och alla läser och hakar på. Och blir
sååå besvikna när något
öststatsland vinner. "Fusk", "
grannröstning" eller "paktspel" brukar vara standardkommentarerna. Som om inte vi nordbor brukar rösta mest på oss själva. "För vi gör ju bäst musik". Det där andra är ju obeskrivligt och konstigt att någon kan gilla. Tanken verkar aldrig ha slagit dessa människor att kanske är det precis så de ser på vår "västerländska rätta" musik?
Har faktiskt precis studerat Sveriges resultat under 2000-talet. 7 (
Pontare), 5 (
Friends), 8
Afro-Dite, 5 (
Fame), 6 (Lena
PH), 19 (
Stenmarck), 5 (Carola), 18 (
The Ark) och 18 (Charlotte). Genomsnittet av detta
snittar på cirka 10 plats. Vilken katastrof! Antagligen tar man det för vad det är - en mesig tävling med alldeles för många länder och olika stilar och tyckande, eller så får man väl hoppa av istället. Och egentligen - hur kan man tävla i musik?!?
Sedan måste jag ju bara kommentera kommentarerna från Charlotte efteråt: Vi gjorde vårt bästa och jag tar hellre en 18plats än att komma 2, 3 eller 4. Något
sånt sa hon ungefär. Vad är det för värdering? Är jag med i en tävling kommer jag
fan så mycket hellre tvåa och har häng på vinnaren än att bli varvad,
utklassad och
utskrattad. Men vem vet, det kanske bara är jag?